Så jag har längtat lite efter filmen, men ändå inte. För jag tyckte att slutet var väldigt bra och jag hade kunnat nöja mig med det och hade inte behövt en fortsättning på det. Så kände jag, men jag var ändå tvungen av att se filmen. Kunde inte missa det.
Man blev lite sentimental av att se de fyra damerna igen.
Den stora skillnaden mellan serien och filmen var just att filmen var en film. I en film så har man oftast en början och ett slut. Medan ett avsnitt behöver inte ha ett slut utan kan lämna ett problem, eller vad det nu är, oavklarad till nästa avsnitt. Men filmen måste ha ett slut, om nu man inte ska ha en uppföljare. Problemen måste få en lösning. Och jag vet inte om jag gillade lösningarna på de problemen som kom upp i filmen. Början var helt perfekt men slutet kunde bli bättre.
Man hade ju hört att det var mycket märkesplaceringar i filmen. Mer än vanligt alltså. Ibland kände jag att det blev för mycket. När de t.ex. zoomade in på en Gucci väska utan att det fanns någon anledning till det kände jag att det var lite överdrivet. Filmmakarna tjänade stora pengar på det men vad jag kunde se så var det inte många i publiken som skulle kunna ha råd med en riktig Gucci väska. Möjligtvis en fake Gucci väska. Jag tror att jag såg en och annan fake där i salongen. Då menar jag inte enbart väskor. Men som tur så var det inte många Blondinbella-kloner där och såg filmen, som jag trodde att det skulle finnas.
Och vi var tre killar som såg filmen. Trodde att det skulle vara många fler än så. Och ingen av de tror jag var bög. För att det var bara jag som reagerade när Judy Garland dök upp på skärmen. Tror inte att någon annan kände igen henne. Typiskt heterosar.