Igår var jag i Malmö hos Johan och blev bjuden på en otrolig god fruktkaka. Den var så fruktansvärd god, att jag nästan åt upp hela kakan själv. Men som tur så har jag en kropp som klarar av att hantera stora mängder av socker. Jag kan typ få i mig vad som helst utan att gå upp ett enda hektor. Ja, jag vet. Det är kanske inte så jättebra. Fettet kanska sätter sig på insidan istället. Men det är ett problem jag får ta tag i när det kommer upp till ytan.
Och på grund av att jag sov över hos Johan idag så kunde jag inte heller till yogan. Men det kanske inte gör så mycket. Jag får såå mycket energi tillbaka från Johan när jag är med honom, så det känns inte som att jag behöver träna på länge. Hela jag blir otroligt energiskt OCH det är mysigt.

Vi såg också en film, som mer eller minder gjorde mig kräkfärdig. Nu pratar om jag inte om Saw filmerna. Utan om filmen "Evan den allsmäktige". Den filmen borde verkligen komma med en kräkpåse. Filmen handlade bland annat om att man ska tro på det omöjliga, på gud, och att man ska hålla ihop som familj. Bara det får mig nästan att vilja kräkas. Enda ljusglimten i hela filmen var Wanda Sykes (Se bild). Hon är alltid så fruktansvärd rolig och bitter. Om det är något jag kan relatera så är det sarkasm och bitterhet. Det är jag i en liten nötskal.