Såg måndags programmet Existens, som handlade om att vara muslim och homosexuell. Jag insåg att den debatten har saknats i dagens samhälle. Hur är det att vara muslim och homosexuell? Och jag förstod varför den debatten har saknats. Det vara svårt att hitta homosexuella muslimer att ställa upp i tv och prata om det, trots att det finns många som är muslimer och homosexuella. Själv är jag inte muslim men jag kommer ifrån ett muslimskt land, där religionen är en stor del av kulturen. Så jag har en viss förståelse varför det är så svårt att komma ut som homosexuell, om man är muslim.
Hbt-debatten existerar inte i de muslimska länderna. I många muslimska länder så är det till och med kriminellt att vara homosexuell, som kan leda till dödsstraff. Därför är kunskapen kring homosexuella och homosexualitet inte en existerar, eller så bygger den kunskapen på fördomar kring homosexuella. Där jag kommer ifrån så finns det inga öppna homosexuella, som kan vara en förebild för många och som kan öka toleransen mot minoriteters sexuallitet. Där bara heterosexualiteten får finnas och allt annat motarbetas och stigmatiseras. Jag kan själv känna hur mycket det skulle ha betytt för mig att ha en homosexuell förebild när jag växte upp och kände att jag kanske inte var som de andra killarna. Det skulle göra mycket enklare för mig att förstå och acceptera min homosexualitet. Jag visste redan från början att jag var homosexuell men jag saknade ord för det, och de homosexuella som fanns som förebild kände jag inte igen mig i. Det var oftast fjolliga män som såg ut som kvinnor och hade en låg status. Så är det fortfarande där jag kommer ifrån. Där allmänheten på något sätt tycker synd om den homosexuella personen, som om han har någon sorts obotlig sjukdom. Eller som ett könlöst ting, som saknar lust och sexualitet. Och är helt ofarlig för allmänheten.
Tuesday, April 15, 2008
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment