Knarkare är de alla

Idag va jag på stan med min kära mor. Hon e världens bästa mamma by the way. Vi gick där som vanligt och pratade och kollade på de olika affären. När vi skulle gå ut från Hemköp stod det en liten pojke och tiggde pengar. Han kan inte ha varit mer än 1o år gammal. Mor som har ett så stort hjärta ville förstås skänka lite små mynt till den här pojken. "Hasan!", ropar hon efter mig. "Har du inte lite små mynt på dig?", frågar hon medan hon står över pojken och kollar ner. "Nej mamma. Kom nu!", säger jag och backar ett steg. "Stå inte så nära honom mamma! Vi vet inte var han kan ha varit. Han kanske smittar" säger jag och uppmanar mamma att backa lite ifrån pojken. Pojken kollar konstigt på oss och håller upp sin mugg som han har lite mynt i. "Du har rätt Hasan! Han kommer ändå att köpa knark för dessa pengar." När tanten brevid mamma hör henne säga det, drar hon tillbaka handen från sin plånbok och går iväg. "Knarkare är de alla." säger jag och drar mamma med mig. Vi lämnar pojken sittande utanför Hemköp och går därifrån.